Sanning, del 202

Det hör ju till, jag är ju sån..
..lite manodepressiv . Jag kan inte njuta fullt ut för då blir jag så besviken om det inte slutar som jag själv vill. Så just nu vill jag bara ligga under täcket med armarna i kors och gråta lite. Hela veckan har jag skrattat, njutit och bara haft det bra. Nu måste jag blanda det med "livet är skit-inställning" och "han gillar nog inte mig överhuvudtaget."

För tänk om han inte gör det, då blir jag ju inte besviken eftersom jag faktiskt har haft det i åtanke. Så tänker jag. Som en nära familjemedlem säger inför varje jul:
- Salig är den som inte förväntar sig något, ty han blir aldrig besviken.
Så sant, tycker jag. Man ska inte tro att livet går dit man vill, men man ska heller inte anta att det inte gör det. Så jag mixar mina känslor, det är då det blir bäst. Skrattar mest, men gråter lite i smyg. Folk tycker jag är dum i huvudet. Några tycker att jag bara borde flyta med. Kan tyvärr inte det. Måste ta två steg tillbaka när jag har tagit ett framåt. Det kanske ändras någon gång, men inte nu, men..
..det hör ju till, jag är ju sån.