Sanning, del 140

josef och elsa i rosdala
det fanns en brygga där dom kunde sitta
för att se soluppgången över sjön
för att höra fåglarna kvittra
för att se den första snön
för att förenas i lugnet
snurra, min älskling sa josef till elsa
i det daggvåta gräset
bland smultronställen och blåklockor
längs den smala järnvägen mot norr

i det gamla huset där dom bodde, med en liten dörr och ett ännu mindre fönster,
där skulle de dela storm och morgonstund fram till förevigt
läppar mot läppar, fingrar som drar genom hår
hud mot hud, kropp mot kropp
rullandes runt bland snövita lakan

likt vinden viskar elsa i josefs öra
”vill du föralltid vara min? min igenom hela livet, att dela sorg och glädje med. Jag vill att du ska finnas till vid smärta och vara där de lyckligaste stunderna. vara med mig, och ingen annan, alla stjärnklara nätter och disiga mornar? genom varje andetag och varje hjärtslag vill jag vara med dig, och ingen annan.”

josef tittar in i elsas isblå ögon, och ler.
”jag vill föralltid vara din. jag kommer dela sorg och glädje med dig. vid smärta och lycka finns jag vid din sida. när stjärnorna visar sig på den stora himmelen och de disiga mornarna kommer inpå kommer jag stå bakom dig. varje gång jag andas och varje gång mitt hjärta slår finns du i mina tankar, bara du och ingen annan.”