Sanning, del 134

9 februari, 2011.
Idag är det exakt tre år sedan vi träffades. Mycket har hänt på tre år, men jag minns fortfarande hur jag kände och vart vi var.

2008: 9 februari: Jag minns att du följde med mig hem.
Hur du tog hand om mig när jag mådde dåligt. Hur jag åkte iväg. Hur vi åkte iväg. Jag minns sommaren med dig. Att jag åkte iväg igen. Hur det tog slut. Jag åkte iväg återigen. Hur vi inte kunde bestämma oss. Jag lämnade landet ännu en gång. Vintern kom. Jag minns att du höll någon annan i handen under en fem-minutersperiod. Ni slutade hålla hand.

2009: Vi åkte iväg, allihopa. Jag kommer ihåg hur du, under en rejäl tequilafest försökte kyssa mig, men jag ryggade tillbaks. Vi åkte hem igen, var och en till sitt.
9 februari: Du ville komma hem till mig. Vi skulle springa tillsammans. Du blev kvar.
Du och jag blev vi, igen. Våren kom, sommaren kom. När hösten kom flyttade vi. Vi flyttade ihop, till en fin vindsvåning i en större stad än den vi kom från.

2010: Det blev vinter. Vinterkylan drabbade landet, men också oss i en lägenhet vars värme hade försvunnit redan någonstans i november. Du lämnade mig igen.
9 februari: Vi spenderade dagen tillsammans. Någonstans gnagde tanken på att detta var vår sista 9 februari tillsammans.
Våren kom. Du hittade en annan att älska. Jag hittade en bästa vän. Året gick.

2011: 9 februari. Vi pratar fortfarande, du och jag. Men precis som jag trodde för ett år sedan, tror jag också nu att vi nog aldrig kommer spendera februari tillsammans igen.