Jag vet inte om det var den hårda vinden eller tankarna på vad jag hade flyttat ifrån som gjorde att mina ögon fylldes med tårar, men det gjorde dom. Ibland får jag panik av tanken på hur länge jag ska vara borta, andra stunder andas jag mycket lättare än vad jag gjorde för bara några månader sen.
Men just nu känner jag mig bara ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar