Sanning, del 44

Det var värt väntan, du kom ihåg mig.

På en nattliga promenad genom, den för mig okända, stan.
"Du pratar så mycket, men säger så lite." sa jag till dig och du svarade med att "Vi ska alltid vara vänner, du och jag." För dig berättade jag sånt jag inte velat berätta för andra, jag berättade att allting inte är som det var och att ingenting längre inspirerar eller lockar. Du förklarade dina känslor, att det är svårt att hitta känslan - att man alltid söker något nytt, att man aldrig blir nöjd.
Jag vet inte vart detta leder eller tar mig. Det jag vet är att du får mig att glömma bort det dystra grå och istället njuta av det som sker just nu.