Sanning, del 40

Hennes, annars så rödlätta, kinder har förvandlats till likbleka och längs med dom rinner små genomskinliga droppar av besvikelse, frustration och ångest. I ögonen som brukar vara fyllda med en glöd och passion, finns nu ingenting. Läpparna - de smala, nästan obefintliga läpparna har inte längre någonting att berätta.

Hon känner ingenting längre, ovissheten tar över hennes kropp och själ. Hade ni frågat henne hade hon nog svarat att det var helt okej, att det spelar faktiskt ingen roll - hon klarar sig så bra ändå. Men innerst inne så gör hon inte det. Psykiskt är det rätt jobbigt, just nu.

Hon längtar efter tryggheten. Att veta vem man går hem med på fredagkvällen, att veta vem man ska vakna upp brevid på lördagmorgonen och veta vem man lagar middag med på söndagseftermiddagen. Att ha någon vid sin sida att hålla om och att älska.

Det hon vill är att de rödlätta kinderna ska komma tillbaka, att ögonen får tillbaka sin glöd och att läpparna börjar berätta sin historia igen.